hm_dig1804
  1. Start
  2. Palatsets historia
  3. Familjeföretaget
  4. Företaget och arbetarrörelsen

Företaget och arbetarrörelsen

Förhållandena vid Ljusne var sedan gammalt mycket patriarkaliska, med en dominerande ledning och arbetare som fogade sig. Arbetarnas försök att få bättre arbetsvillkor ogillades av bolagsledningen.

Åren runt sekelskiftet infördes i alla fall vissa sociala reformer. Nykterhetsrörelsen fick till exempel disponera en samlingslokal. Däremot var all facklig och politisk verksamhet förbjuden inom bolagets område.

Kringresande socialistiska agitatorer besökte ibland Ljusne och försökte få arbetarna att organisera sig. Ljusnes arbetare påverkades av detta och av den fackliga aktivitet som tidigare blommat upp i områdena runt Söderhamn. Arbetarna i Ljusne bildade därför en politisk ungdomsklubb. Ljusne-Woxnas ledning ogillade verksamheten och klubben fick hålla sina möten i hemlighet.

1904 anslöt sig klubben till Socialdemokratiska ungdomsförbundet under namnet Ljusne-Ala Socialdemokratiska Ungdomsklubb. Medlemsantalet ökade snabbt, från några få till drygt 200 medlemmar på försommaren 1905.

Ett avgörande telegram

Sommaren 1905 planerade ungdomsklubben en invigningsfest för sin nya fana. De bad på nytt om att få låna en lokal men svaret blev åter nej. Festen hölls därför på allmänningen Fejan. I samband med festen sändes ett hyllningstelegram till kung Oscar II med anledning av den lyckligt lösta unionskrisen. Telegrammet löd:

Ers majestät!
Femtonhundra fattiga arbetare vid Ljusne och Ala, i brist på annan plats samlade till fest på landsvägen, sända Eders Majestät och regering en hjärtlig hälsning och ett innerligt tack för ådagalagd vishet och fredskärlek. Minnet af densamma skall sent gå ur folkets minne.
C. J. Lindahl/Aug. Gillberg

DN_bild_1906
Illustration av mötet vid Fejan. Dagens Nyheter, 22 december 1906. Bild: Kungliga biblioteket (Public Domain).

Syftet med telegrammet var att uppmärksamma kungen på att arbetarna i Ljusne inte fick mötas på bolagets område utan måste samlas på landsvägen och att detta var Walther von Hallwyls och bolagsledningens fel. Enligt den muntliga traditionen i Ljusne, skall kungen därefter ha tillrättavisat Walther von Hallwyl för hans sätt att behandla sina arbetare.

Bolagsledningens reaktion blev mycket skarp. En vecka senare avskedades sex arbetare, bland dem telegrammets undertecknare August Gillberg. En polemik blossade upp mellan de två lokala tidningarna: den konservativa Söderhamns Tidning, som tog bolagets parti, och den radikala Söderhamns-Kuriren som ställde sig på arbetarnas sida.

Nedläggning?

Arbetarbladet
Titelsida för Arbetarbladet. Bild: Kungliga biblioteket (Public Domain).

I augusti 1905 började rykten gå om att sågverksrörelsen skulle läggas ner. Många arbetare skyllde på ungdomsklubben och deras telegram. Upprördheten var så stor att telegrammets författare August Gillberg tvingades utvandra till Amerika. Spekulationerna om nedläggning och att hundratals arbetare skulle förlora sina arbeten väckte stor uppmärksamhet i pressen, både lokalt och på riksplanet.

Det spekulerades mycket i pressen om orsakerna till den eventuella nedläggningen. Var sågverket inte lika lönsamt som tidigare? Eller var det arbetarnas uppträdande vid Fejan som var skälet? Kritiken mot Walther von Hallwyl var mycket hård och riktade in sig på att han var utlänning. Han påstods vara en kontroversiell person och hans uppträdande helt främmande för Sveriges fria samhällsskick. Kanske bidrog kritiken till att han vid denna tid började tänka på att pensionera sig.

De första neddragningarna

I januari 1906 meddelade bolaget genom en annons i lokalpressen att man skulle dra ner på driften vid sågen under loppet av följande år. Sågverksarbetarna uppmanades att se sig om efter arbete på annat håll. Det framhölls också att man som tack för lång och trogen tjänst skulle betala ut ålderspension till en del äldre arbetare.

I juli samma år beräknade disponenten Lindström att maximalt 400 000 timmer (motsvarande 8 000 standards) årligen kunde avverkas i bolagets skogar inom den tid som avverkningsrätterna gällde. I styrelsens förvaltningsberättelse för 1907 angavs att med bibehållande av en rationell skogshushållning hade det inte varit möjligt att erhålla tillräckligt med timmer från de egna skogarna, varför man ansett sig tvungen att lägga ned sågverket.

Norrlandsfrågan

Det är en för landet betänklig svaghet hos vår trävaruindustri i allmänhet, att den icke hvilar på uthålligt skogsbruk, och Ljusne är det senaste sorgliga exemplet, som ger starkt stöd för fruktan att vår storartade sågverksrörelse är ett välde på lerfötter. (Svenska Dagbladet den 26 januari 1907)

Ljusne-Woxna AB figurerade i ett annat aktuellt sammanhang, nämligen i den så kallade  Norrlandsfrågan. Den handlade om skogsbolagens skövling av de norrländska skogarna. När bolaget meddelade att sågningen vid Ljusne skulle upphöra från och med den 1 maj 1907 på grund av att bolaget inte kunde utvinna tillräckligt mycket timmer ur sina skogar så uppmärksammades detta i pressen. Tidningarna skrev att Ljusne-Woxna AB, precis som många andra skogsbolag, inte baserat sin verksamhet på ett uthålligt skogsbruk. Stora exportsågverk hade byggts upp, men bolagen hade inte räknat på hur de egna skogsresurserna skulle räcka på lång sikt.

Ljusne-Voxna
En kolmila i Ljusnetrakten. Foto: Hallwylska museet/SHM (Public Domain).

Företaget försvarar sig

För att försvara sig mot angreppen från pressen köpte bolaget en annonsplats i Aftonbladet i februari 1907 i vilken man besvarade beskyllningarna genom att påpeka att relationerna mellan arbetare och arbetsgivare sedan gammalt varit goda, att mycket hade gjorts för arbetarnas bästa och att de äldre arbetarna intyga detta. Slitningarna hade uppstått först efter det att den socialistiska ungdomsklubben hade bildats. Att man såg sig nödsakad att avskeda ett antal arbetare efter händelserna vid Fejan förklarades på följande sätt:

Icke för telegrammet, utan för en under lång tid vid Ljusne bedrifven systematisk agitation och uppvigling är de som vi nödgats avskeda såväl de båda telegram-undertecknarna som några andra af socialistledarna därstädes. Således helt enkelt en akt af självfösvar. (Aftonbladet den 26 januari 1907)

Inv.nr: LXIV:I:N.a.b.40.
Ljusne, kring 1890-talet. Foto: Hallwylska museet/SHM (Public Domain).

Slutet

Den utredning som tillsattes för att bringa klarhet i Ljusneaffären framförde kritik på flera punkter. Företagets styrka låg i dess sparade skogar. Därför borde man ha satsat på en modern sågverksrörelse och kanske trämassetillverkning. Det skulle ha kunnat bära verksamheten genom lågkonjunkturen efter kriget.

Utredningens resultat var förkrossande för Harry. Utvecklingen i bolaget hade sedan 1912 saknat genomtänkt plan. Harrys kunnande låg i järnet, men hans insatser hade kommit vid sämsta möjliga tidpunkt under krigstid och lågkonjunktur. Harry gjorde sig av med flera äldre tjänstemän och anställde i stället jämnåriga högskolekamrater.

Flera orsaker till bolagets kris låg dessutom längre tillbaka i tiden och kunde relateras till Walther von Hallwyls ledarskap och även till Wilhelm von Eckermanns. Företaget hade letts utan försiktighet och ekonomisk omtänksamhet, slutade utredningen.