Familjen von Hallwyl
För att förstå det Hallwylska museets uppkomst och tanke, är det bra att känna till hur familjen såg ut. Och det började, som ofta på 1800-talet, med att "nya pengar" och "gammalt namn" möttes.
Mötet
Walther och Wilhelmina träffades på kurorten Bad Homburg i Tyskland 1864. Det skedde inte slumpmässigt, utan på inrådan av Wilhelminas guvernant Caroline Pflaum och den schweiziska adelsfröken Fanny von Werdt. De hade bägge uppmärksammat att den unga Wilhelmina Kempe i Stockholm och den litet äldre Walther von Hallwyl i Bern behövde varandra.
Wilhelmina antecknade själv i sin dagbok:
Där kom en dag en ung herre på visit till oss med ett bref från Fanny von Werdt i Bern, på hvars visitkort stod le Comte W. de Hallwyl. Vi voro rätt mycket tillsammans med honom, men ej mera, och detta var någonting helt nytt för mig, som var van vid smicker och artigheter från herrarnas sida.
Det formella frieriet kom i form av ett brev från Walther von Hallwyl till Wilhelminas far, Wilhelm Kempe, två veckor senare. Wilhelminas far var först skeptisk till ett giftermål, dels för att Walther von Hallwyl var änkling sedan ett år tillbaka, dels för att familjeföretaget då skulle komma i utländska händer.
Efter flera brev och diskussioner kom parterna överens om att giftermålet kunde ske, under förutsättning att Walther lämnade sitt hemland för att bli svensk.
Förlovning och giftermål
Walther von Hallwyl anlände till Stockholm 12 december 1864 för förlovningen. Fram till bröllopet den 10 juni 1865 bodde han på hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg. Wilhelmina och Walther vigdes i stora salongen i hennes föräldrahem vid Kornhamnstorg. Vigselförrättare var tyska församlingens kyrkoherde Johannes Rohtlieb.
Efter bröllopet och smekmånaden bosatte sig Walther och Wilhelmina efter ett tag på godset Ericslund utanför Vagnhärad. Där växte deras döttrar upp. Walther ägnade sig åt att sköta godsets förvaltning samtidigt som han reste till Schweiz långa perioder för att avsluta sina plikter där.
Vägen framåt
För Wilhelmina var tiden på Ericslund aldrig särskilt lycklig. Hon kände sig ensam, håglös och övergiven ute på landet. De olika arbetsuppgifter som innefattades i en husmors göromål tyckte hon var otillfredsställande. För att hjälpa henne och hålla henne sällskap anställdes en sällskapsdam 1878, Ida Uhse från Pillkallen i Ostpreussen. Ida blev Wilhelminas nära vän och följeslagare- fram till Idas död 1924.
När Wilhelminas far dog 1883 förändrades livet för familjen von Hallwyl. Walther skulle ta över familjeföretaget och de skulle flytta in till Stockholm. Wilhelmina skrev i sin dagbok:
Flickorna och fröken Uhse voro förtviflade att lämna Ericslund, jag däremot kände mig så glad och lycklig att slippa från det enformiga och ödsliga lefnadssättet, där jag framlefvat en del af min ungdom och ett godt stycke af medelåldern...
När Walther och Wilhelmina fick tillgång till arvet och företaget ökades Wilhelminas inkomster. Hon skrev att hon kände sig "som en riktig Krösus". Då kunde hon också öka sitt samlande av antika föremål. Fram trädde den målmedvetna och bestämda museiskaparen.
