Skogen bakom palatset

Wilhelm Kempe tillhörde en köpmannasläkt från svenska Pommern i norra Tyskland. I flera generationer hade hans förfäder varit borgare och köpmän i bland annat Stralsund där det fanns ett stort antal handelshus. Wilhelm Kempe var son till Carl Bernhard Kempe och hans hustru Anna-Maria Wallis. Av deras sju barn etablerade sig fyra söner som köpmän, två i Sverige och två i Ryssland.

Johan Carl bedrev grosshandel, skeppsbyggnad och rederi i Härnösand, Johann Bernhard var grosshandlare i Sankt Petersburg, Ehrenfried Albrecht godsägare och sockerbruksägare i Novgorod, medan Wilhelm Heinrich började sin karriär som grosshandlare i Stockholm. Den yngste sonen Elias valde prästbanan och de två döttrarna gifte sig med köpmän i Stralsund.

Wilhelm Kempe flyttade till Stockholm när han var i tonåren. Omkring 1823 fick han plats som praktikant hos sin morbror Albrecht Wallis. Han stannade där i två år varefter han flyttade till Härnösand för att arbeta i sin brors firma Wikner & Co.

Till en början saknade Wilhelm Kempe eget kapital. Han etablerade goda kontakter och sökte samarbete med riskvilliga affärsmän. Brodern Johan Carl hjälpte honom med stora summor. I december 1843 gifte sig Wilhelm Kempe med sin kusin Johanna Wallis. Hon medförde en stor hemgift.

Med detta nya kapital kunde Wilhelm Kempe investera i skogsmark som senare genererade enorma vinster. Wilhelm och Johanna bosatte sig i en hyrd våning i Schinkelska huset vid Kornhamnstorg i Stockholm. Bostadsvåningen med ett tiotal rum var belägen på tredje våningen. Kontoret låg på fjärde våningen i samma hus. Makarna fick ett barn, dottern Wilhelmina.

Wilhelmina Kempe gifte sig med Walther von Hallwyl 1865. Walther var greve och schweizisk officer. Villkoret som Wilhelminas föräldrar ställde för att ge sitt samtycke var att Walther von Hallwyl skulle flytta till Sverige, vilket han också gjorde.

Ljusne-Woxna bildas

Som andra affärsmän hade även Wilhelm Kempe sina upp- och nedgångar. 1857 var han nära konkurs, men affärerna tog fart igen och från 1860-talet växte verksamheten med nya investeringar och modern teknik.

1881 bildade Wilhelm Kempe Ljusne-Woxna AB av sin affärsrörelse. Sågverket, järnbruket och skogsförvaltningen utgjorde kärnan i verksamheten. Bolagets stiftare var Wilhelm Kempe, svärsonen Walther von Hallwyl och kontorschefen Herman Wilms. Kempe ägde 646 aktier medan Walther von Hallwyl och bolagets disponent ägde en aktie var.

Vid denna tid bestod bolagets skogsinnehav av ca 300 000 hektar (3 000 km²). Sveriges totala export av sågade trävaror låg år 1875 på cirka 500 000 standards (1 standard = 4,5 kubikmeter). Under åren 1875–1900 mer än fördubblades den. Av denna export kom minst en tredjedel från företag i Gävleborgs län där Ljusne-Woxna AB var områdets största sågverk. Utan tvekan var Ljusne-Woxna AB en betydelsefull del av utvecklingen.

Sågverket försåg järnbruken med billigt träkol och järnbruken den mekaniska verkstaden med järn som i sin tur försåg sågverket med underhåll och tillverkning av redskap och maskiner. Företaget växte under 1880-talet. Verksamheten gick med full kapacitet och antalet anställda var som mest mellan 1 000 och 1 500 personer. Produktionen ägde rum i Ljusne och Voxna men försäljningen sköttes från huvudkontoret, firma Wilh. H. Kempe, i Stockholm.

Den Hallwylska tiden

När Walther von Hallwyl gifte sig med Wilhelmina Kempe visste han att han gifte in sig i en mycket förmögen företagarfamilj. Walther von Hallwyl blev verkställande direktör efter Wilhelm Kempes död 1883. Walther delade inte sin svärfars passion för affärslivet. Även om han tillbringade mycket tid på kontoret är den efterlämnade korrespondensen till största delen undertecknad av kontorscheferna Herman Wilms och Hugo Holm. Dessa två hade dessutom fullmakt att företräda honom i affärer.

Hade Wilhelm Kempe varit en entreprenör ut i fingerspetsarna, utmärktes Walther von Hallwyls ledarskap av ett formellt företagsförvaltande. Under hans chefskap gjorde företaget stora vinster. I stället för att investera dem i andra verksamheter eller fondera för framtida bruk gick pengarna till donationer till vetenskapliga och kulturella ändamål, till privatkonsumtion och välgörenhet.

Nedgång

Vid tiden runt sekelskiftet 1900 gick det rykten om att Ljusne-Woxna skulle säljas. Då konflikten mellan ledning och arbetare efter 1904 blev allt skarpare började Walther von Hallwyl fundera på försäljning, men Wilhelmina ville inte splittra sin fars livsverk. Svärsonen Wilhelm von Eckermann, gift med äldsta dottern Ebba, erbjöds att ta över posten som bolagschef. Han tackade först nej men lät sig sedan övertalas på villkor att han först fick gå i lära hos sin svärfar.

Wilhelm von Eckermann kom in i företaget i början av en period av krisår: storstrejken 1909, därefter krigsåren och sedan 1918–1919 års finanskris. Under hans tid fick arbetarna se ett företag i nedgång. Wilhelm von Eckermanns son Harry valdes av morföräldrarna till företagets blivande ledare. Han pressades av mormor att utbilda sig till bergsingenjör. När han 1913 blev överingenjör, och senare disponent efter sin far, krävde Wilhelmina ett löfte av honom att aldrig låta företaget gå familjen ur händerna. Wilhelmina von Hallwyls övertygelse var att det företag hennes far hade skapat till varje pris skulle drivas vidare inom familjen. Hon motsatte sig även större förändringar inom företaget.

Slutet

Walther von Hallwyl och svärsonen Wilhelm von Geijer ville avyttra bolaget redan vid sekelskiftet 1900. Möjligen var alla aktieägare, med undantag av familjen von Eckermann, rädda att förlora hela företaget. Bolagets aktier hade fördelats rättvist mellan barnen och samförstånd rådde, fram till november 1919. Då trädde Ljusne-Woxna AB i likvidation och det gamla bolaget löstes upp. Företagets aktiemajoritet hade då sålts till ett konsortium företrätt av Centralgruppens Emissionsbolag. Familjerna von Eckermann och Wachtmeister behöll sina aktier. De stod bakom Harry och tillsammans med konsortiet bildade de Nya Ljusne-Woxna AB där Harry utsågs till verkställande direktör.