Visitkort
Ett visitkort var något annat, ett personligt kort som delades ut och togs emot enligt komplicerade regler och markerade status och inbördes förhållanden. De första visitkorten av papper i Europa kom på 1500-talet och slog igenom under 1600-talet i Frankrike. Det blev populärt i överklassen att lämna en smal pappersremsa med skrivet eller tryckt namn, när de gick på visit hos varandra. Från 1700-talet infördes kartongkort som dekorerades med blommor, änglar och andra motiv. Adelsmän kunde även skicka visitkort med sina biografier till varandra före visiten. Därför var en del kort stora som små affischer och måste rullas ihop. Från 1800-talets mitt blev visitkortsformaten mer standardiserade och antog ungefär samma form som dagens affärskort.
I Hallwylska museets arkiv finns ca 3 500 visitkort från över 1 000 olika personer bevarade. De överlämnades mellan 1900 och 1930. Genom korten kan vi lära oss mer om hur människor umgicks för hundra år sedan.
Walther och Wilhelmina von Hallwyl hade, liksom många andra gifta par, både egna och gemensamma kort. Eftersom de reste mycket och hade internationellt umgänge, lät de trycka upp kort på såväl svenska som tyska och franska.
Vikt och överlämnat
Det fanns olika sätt att meddela sig med hjälp av ett visitkort. En person som gick på visit, men inte blev emottagen, kunde vika ett hörn på sitt kort innan det överlämnades till den tjänare som öppnat dörren. Det vikta hörnet skulle symbolisera att besökaren varit där personligen och stått och fingrat på sitt visitkort under väntetiden.
Olika vikningar betydde olika saker, men runt början av 1900-talet vattnades betydelserna ur och de flesta vek rätt och slätt det övre högra hörnet, eller höger kant, för att visa att de varit där. Det är svårt att veta om besökarna på Hamngatan 4 har vikt sina kort traditionsenligt, eller "modernt". Ett kort som inte överlämnats personligen skulle inte vikas alls.
I stället för att vika ett hörn, så kunde man skriva några bokstäver för att tala om varför man kommit. Ofta användes franska förkortningar. Det gick också att skicka ett kort med en skriven hälsning. En påskrift var mer lätthanterlig – det var mindre risk för missuppfattningar och fel.
En sorgkant, en svart ram runt visitkortet, betydde att besökaren hade sorg. Den användes alltså inte för att beklaga någon annans sorg, utan för att visa att man själv sörjde någon.
Såsom det bör
En visit var ett artighetsbesök. Den skulle vara kort. Man slog sig ned för samtal under 10-15 minuter. Oftast serverades varken mat eller dryck. Visiten kunde göras av olika skäl.
För att inleda en bekantskap lämnade man sitt kort och hoppades på att få ett kort tillbaka. Därefter följde ett personligt besök, alltså visit. Först när den nya bekantskapen själv hade kommit på en likadan visit, kunde man bjuda på middag.
De sociala skillnaderna mellan kvinnor och män vid förra sekelskiftet blir tydliga i bruket av visitkort. Damer fick ofta gå på visit själva och representera familjen. En gift kvinna fick aldrig lämna sitt kort till en man, medan en man kunde lämna sitt till vem som helst. Om en kvinna gick på visit för mannens räkning, lämnade hon med andra ord två av mannens visitkort till båda makarna i den andra familjen och ett av sina egna till hustrun. En förlovad dam kunde lämna sitt kort till en man, men bara om hon samtidigt lämnade fästmannens kort.
Har äran att presentera
Många, mer eller mindre välkända, besökare passerade det Hallwylska hemmet. Bland dem märks en del kungligheter, många anställda vid hovet, svenska adelsmän- och kvinnor och utländska diplomater.
En stor samling visitkort kommer också från alla de bemärkta kvinnor som besökte den internationella kvinnokongressen i Stockholm 1911. Paret von Hallwyls äldsta dotter Ebba var aktiv i kvinnorörelsen och Wilhelmina bjöd in kongressens deltagare till bankett.
