Värmesystemet

Systemets centrum är varmkammaren med till- och frånluftskanaler i glaserat lergods. I varje rum finns liknande ventiler vid golv och tak. Varmkammaren var direkteldad med koks och hade därför hög yttertemperatur, vilket kunde göra att luftventilerna släppte från sig en lukt av bränt damm. En annan nackdel med systemet var att det gjorde det svårt att fönstervädra. Vinden från fönstren kunde nämligen skapa ett bakslag i luftkanalerna.

Värmesystemet i Hamngatan 4 skapades av ingenjören Hugo Theorell, som hade vunnit anbudsförfrågan mot ingenjör Wilhelm Dahlgren. Theorell utlovade minst 18°C i alla rum och möjlighet att fukta luften vid behov.

Redan tidigt framkom brister i värmesystemet. Det första som upptäcktes var att utomhusluften var full av smuts och rök som spreds in i rummen. Flera försök med olika typer av filter gjorde föga skillnad. Av den anledningen fick Hugo Theorell uppgiften att göra om systemet 1907. Pannorna blev ångpannor för lågtrycksånga och systemet fick filter och fläktar. I flera rum ersattes också luftventilerna med radiatorer.

Betjänten Eskil Agrell berättade i en intervju att Wilhelmina von Hallwyl ”ville ha mycket varmt i rummen, omkring 25 grader, och hon förstärkte värmeledningsvärmen genom elektriska kaminer”. Wilhelmina ansåg även att elvärme var något säkrare än att elda i de öppna eldstäderna. Eldstäderna är funktionsdugliga, men användes aldrig. Utom eldstaden i Mottagningsrummet på entréplan, en gång, vid invigningen av Hamngatan 4. Men det är en annan historia.