Hissarna
I de första ritningarna som Isak Gustaf Clason utförde 1893 är en hiss med slutet schakt med i anslutning till serveringsrummen. Det framgår inte om det var tänkt som en person- eller mathiss, men eftersom den är tänkt att gå upp till sovrumsvåningen är det troligast en personhiss. I ritningar från 1894 finns två hissar planerade.
Hissarnas placering i huset tyder på att personhissen var tänkt att användas av tjänstefolket, även om hisskorgens inredning är mycket påkostad. Makarna von Hallwyls ovilja mot synliga moderniteter kan också ha spelat roll vid placeringen.
Såväl person- som mathiss var elektriska och levererades av firman Graham Brothers. De fick nummer 34 och 35 i firmans serienummerlista. Offerten inkom i november 1895 och omfattade motorer, maskineri och hisskorgar. Personhissens maskineri placerades på vindsvåningen, medan mathissens maskineri finns på musikläktaren ovanför det övre serveringsrummet. Kostnaden för de båda hissarna var 10 423 kronor samt en årlig avgift på 100 kronor för skötsel. Första provkörningen gjordes i september 1897.
Båda hissarna genomgick förändringar under åren. Utöver att säkerhetsdetaljer och liknande blev utbytta, tillverkade möbelsnickaren Carl Herman Benckert en ny hisskorg för personhissen 1902. Hisskorgen och dörrarna gjordes av massiv mahogny med inläggningar. Benckert klädde även hela schaktet med ekpanel. Även mathissen moderniserades med en ny hisskorg av teak och nya dörrar av metall.
Oavsett inredning användes personhissen sällan, om ens. Tjänarna har i sina minnesanteckningar att makarna von Hallwyl inte gillade att de använde hissen. Det befordrar blott ”maklighet och korpulens”, som Wilhelmina menade. Personhissen stod avstängd i nio år, mellan 1911 och 1920. Först när Walther von Hallwyl under sitt sista levnadsår inte orkade gå i trapporna togs den åter i bruk.
Wilhelmina framhärdade in i det sista med sin princip att inte använda hissen. Det skulle i förlängningen visa sig ödesdigert, eftersom hon dog efter ett fall i en av husets trappor.