Balsäsong - digital fördjupning
Wilhelmina von Hallwyl var 17 år när hon deltog vid sin allra första bal på nyårsdagen år 1862. Det var den så kallade börsbalen, en nyårsbal som årligen hölls i stora börssalen vid Stortorget i Gamla stan. Wilhelmina, som var helt ny i sammanhanget, dansade inte mycket den kvällen. I stället betraktade hon människorna runt om henne och hur de förde sig.
En händelse gjorde särskilt intryck: en rik ung kvinna blev under balen uppvaktad av många herrar, men så fort de vänt ryggen till tycktes de sinsemellan håna och göra narr av henne. ”Den kvällens lektion”, skriver Wilhelmina i sina memoarer, ”lärde mig för hela mitt liv att uppskatta uttalade artigheter till sitt rätta värde.”
Under vintern en massa baler och dansnöjen ungefär 50–60, kanske också flera.
Vintermånadernas sällskapsliv var ofta mycket intensivt. Under säsongen 1863 besökte Wilhelmina omkring 60 baler, men hon trivdes inte: ”För min fars pengar var jag en uppburen dansdocka”. Varken den första eller den andra balsäsongen resulterade i någon förlovning. Wilhelmina var misstänksam mot all form av uppvaktning, eftersom hon inte ville känna sig som en handelsvara i frågan om giftermål. Kring påsken år 1864 bad hon sina föräldrar att få avbryta och slippa gå på fler baler, ”ty jag var så trött på allt dansande”.
Senare samma år, under en sommarvistelse på den tyska kurorten Homburg vor der Höhe, kom hon att träffa sin blivande make Walther för första gången.
I dansens virvlar
Kring 1800-talets mitt var handlingsutrymmet för flickor och unga kvinnor strikt begränsat. Ogifta döttrar blev därför i regel alltid eskorterade till bal av äldre kvinnliga släktingar, som skulle se till att inget olämpligt kunde ske. För Wilhelmina innebar detta en stark begränsning av hennes sociala liv. I sina årsanteckningar beskriver hon att hon aldrig riktigt lärde känna några jämnåriga på bjudningarna hon deltog vid, eftersom hon mellan varje dans förväntades hålla sig i sin mors eller guvernants sällskap.
Bland tidens populära danser hittas bland annat av polka, hambo, mazurka och schottis – och självklart även valsen, som hade blivit ett vanligt inslag på bal redan under 1700-talets slut. Dansen erbjöd en slags fristad. Närheten i dansen gav möjligheten att tala på tu man hand och öppnade upp för en slags intimitet som inte tilläts någon annanstans.
Danskort och dansprogram
Vid de flesta baler försågs deltagarna med så kallade danskort. Där listades kvällens alla dansturer, och ofta fanns plats intill varje tur för damerna att fylla i namnet på den kavaljer som bjudit upp och fått ett ja. Danskorten blev uppskattade souvenirer från minnesvärda kvällar. I Hallwylska museets arkivsamlingar finns flera bevarade dansprogram, både från baler som Wilhelmina besökte i sin ungdom och från tillställningar hon själv arrangerade senare i livet.
Ett särskilt vackert dansprogram i samlingen har formen av en miniatyrsolfjäder. Det är tillverkat av pärlemor och elfenben och var en gåva till Wilhelmina från hennes föräldrar. På solfjäderns skenor finns namnen på olika danser och nummer skrivna med blyerts.
Att göra stor toilette
Vid baler och supéer fanns en tydlig klädkod, där både damer och herrar förväntades ”göra stor toilette”, som man sa. För herrarnas del innebar detta frack eller uniform. Damerna bar aftonklänning, många gånger med korta ärmar och djupa urringningar. Den kvinnliga trendsiluetten bytte skepnad många gånger om under 1800-talet, vilket tydligt syns i tidens modeplanscher och stiljournaler.
Att begagna mycket nipper eller ringar utanpå handskarne utvisar dålig ton.
I Hallwylska museets dräktsamling finns flera av Wilhelminas balklänningar bevarade. En av dem syddes upp år 1865 av mamsell Asp som hade ateljé på Västerlånggatan. Klänningen är sydd av rosa sidenmoiré och dekorerad med brysselspetsar. Den är ett bra exempel på 1860-talets siluett som krävde en stor krinolin för att få rätt form.
