Från början betydde det vikta övre högra hörnet en lyckönskan, men det blev så småningom en mer allmän vikning. Det är den vanligaste vikningen i museets samling.
En vikning i övre vänstra hörnet visade att man kommit för att ta avsked, till exempel inför en resa.
Denna vikning, nedtill till höger, betydde att besökaren kom i affärer. Det här kortet har också sorgkant.
Det nedre vänstra hörnet vek man för att visa att man kommit på en vanlig artighetsvisit.
Att vika kortet längs hela ena kanten var mer allmängiltigt, men tycks ha varit mindre vanligt. En vikning längs vänster kant betydde lyckönskning.
Att vika kortet längs högra kanten betydde att man kom för att beklaga någons sorg, men som vanligt tycks folk ha vikt sina kort på lite olika sätt, oavsett varför de kom.
P.c. stod för "Pour condoléances", alltså "för att beklaga". Det kunde man skriva till exempel i samband med dödsfall.
P.p.c. - Pour prendre congé - betydde att kortlämnare kommit för att ta avsked. Ett något tydligare sätt än att vika det översta, vänstra hörnet.
A.t.a. var den svenska motsvarigheten till p.p.c.. Det var en förkortning för "att taga avsked".
Professor Doktor Renvers ville tacka för något. Därför skrev han p.r. - pour remercier, alltså "för att tacka".
P.f. - Pour feliciter - För att lyckönska.
Ett hemligt språk
Det fanns olika, mer eller mindre kryptiska, sätt att meddela sig med hjälp av ett visitkort. En person som gick på visit, men inte blev emottagen, kunde vika ett hörn på sitt kort innan det överlämnades till den tjänare som öppnat dörren. Det vikta hörnet skulle symbolisera att besökaren varit där personligen och stått och fingrat på sitt visitkort under väntetiden. Olika vikningar betydde olika saker, men runt början av 1900-talet vattnades betydelserna ur och de flesta vek rätt och slätt det övre högra hörnet, eller höger kant, för att visa att de varit där. Det är svårt att veta om besökarna på Hamngatan 4 har vikt sina kort traditionsenligt, eller "modernt". Ett kort som inte överlämnats personligen skulle inte vikas alls.
I stället för att vika ett hörn, så kunde man skriva några bokstäver för att tala om varför man kommit. Ofta användes franska förkortningar. Det gick också att skicka ett kort med en skriven hälsning. En påskrift var mer lätthanterlig – det var mindre risk för missuppfattningar och fel.
En sorgkant - en svart ram runt visitkortet - betydde att besökaren hade sorg. Den användes alltså inte för att beklaga någon annans sorg, utan för att visa att man själv sörjde någon.
Att vika kortet längs hela ena kanten var mer allmängiltigt, men tycks ha varit mindre vanligt. En vikning längs vänster kant betydde lyckönskning.
