-
Arkitekten Isak Gustav och hans hustru Kerstin Clasons kort. De till vänster är från 1919 och de till höger från 1925.
-
Kort med sorgkant.
-
En tunnare sorgkant.
-
Bara ett efternamn kunde räcka om ens titel var tillräckligt speciell. Poängen var att mottagaren skulle veta vem som varit på besök.
Färg och form
I etikettsböcker från förra sekelskiftet står det ofta att mäns och kvinnors visitkort hade olika utformning. Herrar föredrog rektangulära kort i stort format. Gifta damers kort var också rektangulära, men små. Ogifta damers kort var antingen nästan kvadratiska eller långsmala. Äkta makar kunde ha gemensamma kort. Dessa var stora och ibland nästan kvadratiska. Enligt böckerna, alltså. I Wilhelmina von Hallwyls samlingar kan vi inte se detta alls. Utformningen tycks snarare ha berott på personlig smak och tidens mode.
Korten var nästan alltid tillverkade av crèmefärgad eller vit kartong. Vissa omgavs av en svart kant. Dessa var sorgkort och användes av anhöriga till en person som gått bort.
På korten trycktes innehavarens namn, ofta även titel. Om en person var ensam om sin titel, så kunde den stå ensam, till exempel ”Första Kammarens Talman”. Kvinnors eget förnamn visades oftast inte. De fick vara Fru Erik Nilsson. På familjekortet var båda makarna med. Till exempel Revisorn och Fru Erik Nilsson.