-
"Med vördsamt tack för charmanta festen!" skriver Robert Dela Gardie, 1919.
-
Greven och grevinnan Lewenhaupt kom för att tala om att de var i stan (1920).
-
Wilhelmina von Hallwyls yngsta dotter Irma önskar lycklig resa, 1928.
-
Walther von Hallwyl gick bort 1921. Många besökare visade sitt deltagande, bland andra Kammarherre Emil Dickson.
-
Andreas Lindblom med fru "anhålla om nöjet att få se Grevinnan von Hallwyl på thé å Sagaliden", 1929.
-
Emma Sparre tackar ja till en mottagning som Wilhelmina von Hallwyl ordnade för deltagarna i den Internationella kvinnokongressen, 1911.
-
År 1915 var bröt Wilhelmina von Hallwyl armen i en bilolycka. Anna Hierta-Retzius var en av många som önskade god bättring.
Att gå på visit
En visit var ett artighetsbesök. Den skulle vara kort - man slog sig ned för samtal under 10-15 minuter. Oftast serverades varken mat eller dryck. I många etikettböcker finns uppgifter om den rätta tidpunkten för en visit, men olika författare ger olika besked. Någon gång under eftermiddagen var vanligast. Helgdagar och dagar före stora helger var det bäst att undvika och det var inte artigt att dyka upp mitt i en måltid. Vissa personer hade särskilda mottagningsdagar. Då fick man rätta sig efter det.
Visiten kunde göras av olika skäl. Den som ville bli bekant kunde lämna sitt kort, hoppas på att få ett kort tillbaka och därefter gå på personligt besök, alltså visit. Först när den nya bekantskapen själv hade kommit på en likadan visit, kunde man bjuda på middag. Det gick inte för sig att bjuda på middag direkt. Man gick också på visit för att lyckönska till roliga händelser, beklaga sorg, tacka för gåvor eller inbjudningar och för att hälsa och ta avsked. Visitkorten kunde också skickas med post, men ett personligt besök var artigare.
Mycket av den svenska etiketten har sin grund i de komplicerade regler som gällde vid det franska hovet, under Ludvig XIV (1638-1715). I Sverige hade visiten sin storhetstid under 1800-talet, men vanorna levde kvar en bra bit in på 1900-talet, om än i friare form.