En visit var ett artighetsbesök. Den skulle vara kort - man slog sig ned för samtal under 10-15 minuter. Oftast serverades varken mat eller dryck. I många etikettböcker finns uppgifter om den rätta tidpunkten för en visit, men olika författare ger olika besked. Någon gång under eftermiddagen var vanligast. Helgdagar och dagar före stora helger var det bäst att undvika och det var inte artigt att dyka upp mitt i en måltid. Vissa personer hade särskilda mottagningsdagar. Då fick man rätta sig efter det.

Visiten kunde göras av olika skäl. Den som ville bli bekant kunde lämna sitt kort, hoppas på att få ett kort tillbaka och därefter gå på personligt besök, alltså visit. Först när den nya bekantskapen själv hade kommit på en likadan visit, kunde man bjuda på middag. Det gick inte för sig att bjuda på middag direkt. Man gick också på visit för att lyckönska till roliga händelser, beklaga sorg, tacka för gåvor eller inbjudningar och för att hälsa och ta avsked. Visitkorten kunde också skickas med post, men ett personligt besök var artigare.

Mycket av den svenska etiketten har sin grund i de komplicerade regler som gällde vid det franska hovet, under Ludvig XIV (1638-1715). I Sverige hade visiten sin storhetstid under 1800-talet, men vanorna levde kvar en bra bit in på 1900-talet, om än i friare form.